Värmen... Den där underbara värmen... Fan vad jag har längtat efter den och efter min underbara älskade...

Jag ser tåget närma sig perrong 2, där jag står och väntar. Kall om händerna och öronen, men varm i hjärtat.

Min mage pirrar när jag ser tåget komma, jag hackar tänder medan magen fortsätter att ila.

Jag väntar på att tåget ska bromsa in helt, jag hoppar upp och ned lite grann och ser mig omkring efter honom.

Jag ser till sist en hand höja sig över mängden av människor på perrongen, och ett vackert ansikte med kort, blont hår och ett rött skägg. Det är han!

Jag vinkar tillbaka i ren förtjusning, och går åt hans håll.

På sig har han svarta jeans, stora bruna kängor, en tjocktröja med trasiga ärmmuddar och en stor, blå vinterjacka.

Hans leende som bemöter mig sjunker rakt in i hjärtat på mig, och jag får en glädjetår i ögonvrån. Han är min pojkvän, bara min och ingen annans.

Hans pigga och gröna ögon glittrar mot mig med skrattrynkor som gör hans blick till ett.

Jag ser in i dem och drunknar nästan i de där vackra glittrande gröna...

I handen håller han en blå Rusta-kasse, med allt han skulle tänkas behöva inför helgen.

Den släpper han taget om och sträcker ut armarna mot mig, liksom säger åt mig att komma fram till honom, fast utan ord.

Jag sjunker in i hans varma famn. Hans starka dock mjuka, trygga armar sluter sig kring mig som ett mysigt litet bo.

Där skulle jag kunna stanna i evigheters evigheter.

Han viskar Jag älskar dig i mitt öra och jag helt enkelt ryser av lycka.

Han släpper taget lite och tar ett litet steg bakåt för att kunna se mig ordentligt, innan han böjer sig framåt och trycker sina läppar mot mina, de underbara mjuka.

Huden knottras på hela min överkropp, den där härliga rysningen forsar genom mig och allt blir så underbart som i ett skimmer. Jag älskar dig...

Orden har mer innebörd än vad vissa tror, jag säger bara Jag älskar dig till några få personer i mitt liv, de som inte får höra det men som jag vill förklara min kärlek för, vågar jag inte säga det till för jag vet inte hur de skulle reagera.

Men han, killen med det mysiga röda skägget och de fina skrattrynkorna, honom överröser jag med de tre orden, han måste få veta den så djupa innerbörden av dem.

I detta ögonblick, när jag håller om honom medan våra läppar inte kan slita sig från varandra, känner jag den där våldsamt annalkande känslan av trygghet, pirrandet i hjärtat, djup lycka och lust att skrika, gråta och skratta närma sig, allt på samma gång.

Om jag bara kunde förklara känslan, jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att förklara vad kärleken jag känner innebär, vad den är kapabel till och vad den vill uttrycka.

Johan, kärleken jag känner för dig kommer för evigt att vara djup och orubblig. Den där dimman av en massa känslor går inte att reda ut. Räcker det så länge att försöka att förklara med kropp och själ hur mycket jag känner för dig, tills jag kommer på hur jag ska uttrycka mig i ord, förutom just de tre små orden: