DAG 8!

DAG 8: Ett ögonblick som förändrade allt!

Om jag ska säga ett ögonblick så blev det när Johan frågade chans på mig. Då vändes hela världen upp och ned, på bara några sekunder. Jag kände mig plötsligt nöjdare med mig själv, kunde bjuda på mig själv lite mer, jag vågar låta folk ta kort på mig även om jag gör en ful min, känner mig vackrare och stoltare över att vara mig. Jag kan älska mer, jag vågar välja att öppna upp mitt hjärta för fler än bara några få.

Jag vågar ta för mig mer, ta mera plats. Vågar sjunga inför en

massa människor, flera gånger dessutom. Och det blir nog fler! Jag vågar skita i vad folk tycker och tänker om mig, och att stå upp för mig själv och andra. Jag vågar mer och kan älska ännu mer!

Johan har förändrat mycket i mitt liv, jag känner mig inte lika ensam som jag gjorde ibland när inga kompisar hade tid med mig. Jag kan ringa honom när som helst, och jag känner mig så jävla trygg när jag vet om det. Johan är nog en av de största händelserna som kunnat hända just mig, och just det ögonblicket som han frågade chans på mig... Obeskrivligt!

Fan vad jag älskar dig Johan!

För alltid vi två... Eller hur?

Dag 7 i "30 Dagar, 30 frågor".

Dag 7: Din bästa vän!

Min bästa vän... Det måste nog vara Johan ändå. Även om jag säger att de närmaste vännerna jag har (Karin, Peppar, Danna, Tilia och Sara) är mina bästa vänner allihop, så är det nog Johan som vet mest om mig och kan mig bäst.

Alla mina närmsta vänner är dock hur bra som helst på att trösta, finnas till för mig, vara bra vänner, får mig att skratta osv. Så jag skulle kalla alla mina bästa vänner egentligen.

Moi moi!

Ja, jag har alltså börjat med den förbaskade pulverdieten igen. Det enda jag kan tillägga om den saken är: JAG ÄR HUNGRIG!

Idag så har jag gjort NONE intressanta saker. Jag åkte till farmor (lagom roligt) och städade rummet. (Nu har jag i alla fall det snyggt omkring mig.)

Jag har blivit poetisk och skrivarsugen igen. Har redan börjat på min senaste fanfiction "Du Vrangr Gata" som är en Eragon-fanfiction, där huvudkaraktären är en alv som kallas för Vanya. Min storyline är faktiskt rätt bra, och när jag kommit tillräckligt långt kan jag lägga upp ett smakprov här. Men ingen får sno, då blir jag jävligt förbannad. Jag skriver också en himla massa sånger just nu, men det är bara en som blivit bra. Jag ska sjunga in den nån dag, så att ni får höra.

Och det här med pulverdieten. Jag är fett sugen på läsk, det har jag varit hela dagen. Jag smusslade i mig lite äppeljuice alldeles nyss för att kunna stå ut med skiten. Men det var typ bara några centiliter, sen kom mamma och jag var tvungen att kvickt ta fram vattenkaraffen så att hon inte skulle fatta vad jag egentligen gjorde. Fast vattnet var också gott, i och för sig...

Nu ska jag skriva "Dagens" i "30 Dagar, 30 Frågor". Hare bra!

Moi moi!

Dag 6!

Dag 6: Om detta vore min sista dag!

Jag skulle berätta för alla jag älskar att jag älskar dem, jag skulle äta min favoritmat, jag skulle köpa en tågbiljett och åka hem till älskling och vara med honom tills jag dog. Innan jag tog mitt sista andetag skulle jag säga min sista önskan. Sedan skulle jag somna in!

Moi moi!

Vilken underbart söt och rörande video om en storebrors kärlek till sin syster, som är en av de sötaste små flickorna jag sett hittills! Kolla kolla kolla!

Visst är den så himla fin? *snyft* Jag tyckte verkligen den var superfin!

Nu ska här sovas till ljudet av en Harry Potter-hörbok!

Moi moi!

Dag 5 i "30 Dagar, 30 Frågor"...

Dag 5: Vad är kärlek?

För mig i alla fall, är kärlek mer än bara partnerskap, om ni förstår vad jag menar? Man kan ju ha kärlek till en vän, jag har ju kärlek för alla mina vänner. Man kan ha kärlek till en hund eller en katt/något annat djur. Man kan ha kärlek till en släkting eller kanske till och med en bok, som jag gör, jag älskar ju Harry Potter-böckerna t.ex

Och sen kan man känna kärlek för olika årstider, olika färger osv ov.

Sedan finns det ju också kärlek mellan oftast två parter, sådan där kärlek som vi känner till nästan allra bäst. Den kärlek som t.ex jag känner för min pojkvän Johan, eller som Tiili känner för sin Emil osv.

Kärlek är ett sådant brett ämne, man kan känna kärlek för nästan vad som helst. Som Elin Eks alter-ego Grynet säger:

Man blir kär i vem man vill

I en snubbe eller sill

Man kan älskar rosa skor

Eller någons gamla mor

För man blir faktiskt bara kär

Och andra ska skita i vem det är

För man bir faktiskt bara kär

Och andra ska skita i vem det är

Jag håller med, kärlek är så brett att det inte är sant.

Kärlek är underbart!

Moi moi!

Såhär ser mitt armveck ut efter att ha avgett ett blodprov IGÅR förmiddag...

Jag undrar om det verkligen blev rätt....

Moi moi!

Det var ett inlägg jag skrev på min förra blogg som många blev så rörda av, som handlade om min mormor. Det är en minnesruna jag skrev, ca sju år efter hennes bortgång. Här är den igen, i repris!

Till minne av dig, mormor

Mina minnen av min mormor är lika starka och fast-svetsade i mitt hjärta och hjärna som alltid. Jag har bara inte kommit på att skriva en minnesruna förrän nu, sju år senare. Jag förstod inte så mycket när vid 8 års ålder, det enda jag förstod var att hon var borta, för alltid. Jag skrev en dikt till henne efter hennes död, och den löd:

Mormor, min bästa kompis

Gud håller dig i sin famn så det är tryggt hos dig i din vila. Ingen var så snäll som du och så klyftig som du. Alla brydde sig om dig. Lika mycket som dom tyckte om mej. Ingen har klagat på dig. Du är nästan som en lyckoslant. Men ingen annan var som du, du kunde göra allting. Men nu har du det bra att få vila i jorden.

Tack för allt mormor!

Det var det enda jag kunde förmå mig att skriva, jag kunde inte skriva så att det blev alltför sorgligt, alla grät tillräckligt ändå. Jag ställde mig bredvid hennes kista och läste, höll tillbaka tårarna medan jag trevande läste upp ord efter ord med stor möda. När jag läst klart brast jag i gråt, lade dikten på kistan och satte mig igen. Att mormor, min käraste släkting och lekkamrat, låg i kistan... Jag kunde inte riktigt ta åt mig det. Efter begravningen fick jag även sjunga en sång till hennes ära.

"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."

Alla berömde mig rikligt, jag kände mig stolt över att hylla min mormor. Jag hade inte tänkt likadant cirka fem veckor innan, då jag kokade av avund när mamma hade ignorerat mig för att ta hand om mormor när hon var sängliggande. Jag sa "Du bryr dig mer om mormor än om mig!" Nu ångrar jag mig mycket för den meningen. Mormor behövde omvårdnad och mamma brydde sig lika mycket om båda. Jag vet nu att jag vägrade acceptera att mormor var sjuk, jag älskade henne för mycket för att vilja förstå.

Men det fanns många glada stunder med mormor, fler glada än ledsna. Jag kommer ihåg när vi var i hennes och morfars sovrum och lekte Pippi Långstrump. Jag var Annika och hon var Tommy. Vi "bakade" bullar, kuddarna på sängen fick vara plåtar och låtsasbullarna var osynliga. De blev brända... Sedan räknade vi på finska och åt pannkakor. Riktiga pannkakor dessutom! Mormor lagade väldigt god mat & bakade jättegoda rågkakor som smälte i munnen. Jag älskade mormors mat, helt enkelt.

Jag var även fascinerad av mormors hals. När jag satt i hennes knä så drog jag i det skinn som hängde slappt mellan hakan och början av halsen. Det roade mig oerhört. Mormor satt bara och skrattade, för hon tyckte jag var så rolig. Hennes skratt klingade och jag älskade att lyssna på det. Hon var en älskvärd människa, min mormor, som dog i cancer år 2003. Hon kunde kanske blivit räddad om man hade kört strålningsbehandling på henne.

Mormor, du kunde kanske levt nu. Med samma livsglädje i ögonen, med samma lekfullhet och samma klingande skratt. Men du har det säkert bättre nu. Du kanske lagar pannkakor till änglarna däruppe, du är säkert en av dem, så god som du var. Eller så kanske du låter små barnänglar leka med det hängande skinnet under hakan. Jag hoppas du har det bra mormor. Vi syns däruppe när det är min tur. Jag älskar dig, mormor!