Såhär ser mitt armveck ut efter att ha avgett ett blodprov IGÅR förmiddag...

Jag undrar om det verkligen blev rätt....

Moi moi!

Det var ett inlägg jag skrev på min förra blogg som många blev så rörda av, som handlade om min mormor. Det är en minnesruna jag skrev, ca sju år efter hennes bortgång. Här är den igen, i repris!

Till minne av dig, mormor

Mina minnen av min mormor är lika starka och fast-svetsade i mitt hjärta och hjärna som alltid. Jag har bara inte kommit på att skriva en minnesruna förrän nu, sju år senare. Jag förstod inte så mycket när vid 8 års ålder, det enda jag förstod var att hon var borta, för alltid. Jag skrev en dikt till henne efter hennes död, och den löd:

Mormor, min bästa kompis

Gud håller dig i sin famn så det är tryggt hos dig i din vila. Ingen var så snäll som du och så klyftig som du. Alla brydde sig om dig. Lika mycket som dom tyckte om mej. Ingen har klagat på dig. Du är nästan som en lyckoslant. Men ingen annan var som du, du kunde göra allting. Men nu har du det bra att få vila i jorden.

Tack för allt mormor!

Det var det enda jag kunde förmå mig att skriva, jag kunde inte skriva så att det blev alltför sorgligt, alla grät tillräckligt ändå. Jag ställde mig bredvid hennes kista och läste, höll tillbaka tårarna medan jag trevande läste upp ord efter ord med stor möda. När jag läst klart brast jag i gråt, lade dikten på kistan och satte mig igen. Att mormor, min käraste släkting och lekkamrat, låg i kistan... Jag kunde inte riktigt ta åt mig det. Efter begravningen fick jag även sjunga en sång till hennes ära.

"Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du."

Alla berömde mig rikligt, jag kände mig stolt över att hylla min mormor. Jag hade inte tänkt likadant cirka fem veckor innan, då jag kokade av avund när mamma hade ignorerat mig för att ta hand om mormor när hon var sängliggande. Jag sa "Du bryr dig mer om mormor än om mig!" Nu ångrar jag mig mycket för den meningen. Mormor behövde omvårdnad och mamma brydde sig lika mycket om båda. Jag vet nu att jag vägrade acceptera att mormor var sjuk, jag älskade henne för mycket för att vilja förstå.

Men det fanns många glada stunder med mormor, fler glada än ledsna. Jag kommer ihåg när vi var i hennes och morfars sovrum och lekte Pippi Långstrump. Jag var Annika och hon var Tommy. Vi "bakade" bullar, kuddarna på sängen fick vara plåtar och låtsasbullarna var osynliga. De blev brända... Sedan räknade vi på finska och åt pannkakor. Riktiga pannkakor dessutom! Mormor lagade väldigt god mat & bakade jättegoda rågkakor som smälte i munnen. Jag älskade mormors mat, helt enkelt.

Jag var även fascinerad av mormors hals. När jag satt i hennes knä så drog jag i det skinn som hängde slappt mellan hakan och början av halsen. Det roade mig oerhört. Mormor satt bara och skrattade, för hon tyckte jag var så rolig. Hennes skratt klingade och jag älskade att lyssna på det. Hon var en älskvärd människa, min mormor, som dog i cancer år 2003. Hon kunde kanske blivit räddad om man hade kört strålningsbehandling på henne.

Mormor, du kunde kanske levt nu. Med samma livsglädje i ögonen, med samma lekfullhet och samma klingande skratt. Men du har det säkert bättre nu. Du kanske lagar pannkakor till änglarna däruppe, du är säkert en av dem, så god som du var. Eller så kanske du låter små barnänglar leka med det hängande skinnet under hakan. Jag hoppas du har det bra mormor. Vi syns däruppe när det är min tur. Jag älskar dig, mormor!

Dag 4!

Dag 4: Mina föräldrar!

Min pappa kan ibland vara den coolaste pappa man kan tänka sig. Han gillar den mesta musik jag gillar och köper ofta hem skivor som jag gärna vill ha. Med honom kan man prata om sex, förhållanden, problem med morsan, musik och en hel del annat. Och så brukar han inte bråka på mig om mitt ostädade rum eller om saker som måste göras. Men han har ett jävla temprament när han blir arg... O.o 

Min mamma är dock lite mera irriterande. Hon tjatar nästan jämt på mig, men ja, hon kan vara snäll också. Men hon är västa dubbelmoral-tanten. Hon säger att jag är otacksam och så tackar hon inte ens för sina julklappar utan säger att hon vill lämna tillbaka dem! Och så gör hon en massa annat som är helt emot vad hon säger. Det är ganska jobbigt. Och att käbbla med henne är som att käbbla med en vägg... Men hon kan faktiskt vara snäll också, det kan jag inte säga emot.

Och jag måste påpeka... Mina föräldrar var söta som nygifta...

Eller vad säger ni?

Moi moi!